Svar: insändare Metro 24/10

Metro är ännu en tidning som rättar in sig i ledet av svensk PK-media. Det har jag tyvärr fått erfara nu i dagarna.

I en insändare i Metro den 24/10 påstår Wolfgang Dirksen att Sverigedemokraterna med främlingsfientlighet som vapen ska lämna Genèvekonventionen.

Det är som vanligt mycket allvarliga beskyllningar och påståenden mot Sverigedemokraterna, inte minst det klichéartade att partiet skulle vara främlingsfientliga.

Eftersom jag inte har fått tillfälle att få mitt svar publicerat i Metro (ännu) så får jag göra det här på min egen blogg.

I Sverigedemokraternas handlingsprogram från 19 maj 2007 kan man läsa precis raka motsatsen av det Dirksen påstår.

Flyktingstatus
Asyl skall endast beviljas åt personer av två kategorier:

• De som uppfyller kriterierna i FN:s flyktingkonvention (Genèvekonventionen)
  
• Ett mindre antal kvotflyktingar som erbjuds asyl enligt avtal med UNHCR

Undantagsvis kan tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas för personer som inte fullt ut lever upp till FN-konventionens krav, men som av ytterst starka humanitära skäl ändå inte kan återvända till sitt hemland med omedelbar verkan.

Alltså, Sverigedemokraterna vill rätta sig efter FN:s flyktingkonvention (Genèvekonventionen) men man vill faktiskt göra mer än så, nämligen det som står att läsa efter de två punkterna.

Så var någonstans Wolfgang Dirksen har fått denna allvarliga missuppfattning från kan förhoppningsvis bara han själv svara på. Inte är det från Sverigedemokraternas handlingsprogram i alla fall.

Under avsnittet om Åtgärder mot asylmissbruk står det också följande.

För flyktingar ska Dublinkonventionen gälla, det vill säga principen om att asyl ska sökas i det första land man kommer till efter att ha lämnat hemlandet. Det är inte rimligt att en asylsökande ska kunna färdas genom en rad länder utan att söka asyl, för att sedan komma till Sverige, erhålla uppehållstillstånd och här åtnjuta rätten till livslång försörjning.

Detta är självklara principer tycker jag för att ett land ska kunna ha möjlighet att förebygga mot asylmissbruk. Det är så självklart att det inte ens ska behöva diskuteras. Idag så passerar asylsökande flera potentiella asylländer på vägen innan man når Sverige. Varför då inte söka asyl i dessa länder först?

En annan viktig sak är också det som står i avsnittet om Migranter, bosättare och flyktingar i Sverigedemokraternas handlingsprogram.

Trots en av världens mest liberala tolkningar av flyktingbegreppet är det endast en bråkdel av de utlänningar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige de senaste decennierna som faller under denna definition. Merparten av de migranter som kommit till vårt land har således inte varit flyktingar. Även de migranter som faktiskt varit flyktingar, har med tiden kommit att omvandlas till bosättare eftersom de valt att kvarbli i landet även efter det att deras skyddsbehov upphört. Detta har de kunnat göra genom den svenska praxisen att nästan undantagslöst utfärda permanenta uppehållstillstånd och att inte aktivt verka för återvandring. Denna politik, som står i strid med den genomströmningsprincip som bland andra FN-organet UNHCR förespråkat, har gett upphov till allvarliga problem i vårt land.

Alltså, det är bara en liten bråkdel som faller inom definitionen flykting. Dessutom, de som varit flyktingar har valt att stanna i Sverige även efter det att deras skyddsbehov har upphört. Det har de kunnat göra genom den svenska praxisen att nästan undantagslöst utfärda permanenta uppehållstillstånd och inte aktivt verka för återvandring. Det är en stor skam att Sverige inte har rättat sig efter genomströmningsprincipen som bland andra FN-organet UNHCR förespråkat.

Genom den svenska invandringspolitiken har Sverige kategoriskt underlåtit sig att inte följa FN:s rekommendationer. Som i sin tur har skapat de stora problemen som vi ställs inför idag, både för invandrare och för etniska svenskar.

I en nationell invandringspolitik är det självklart att den också måste innehålla principer för att förebygga missbruk, annars kollapsar alla vårt gemensamma välfärdsystem som också invandringspolitiken nyttjar sig av. I praktiken även utnyttjar och missbrukar.

Dessa principer finns alltså redan i FN:s rekommendationer men Sverige har inte rättat sig efter detta från första början. Därför har det skapat den situation som vi har idag.

Jag var två minuter från att dö!

För två och ett halvt år sedan blev jag utsatt för en mycket grov misshandel av ett ungdomsgäng på ca 7 killar 14-16 år gamla. De var av utländsk härkomst om det nu spelar någon roll i sammanhanget. Jag vill hävda att det gör det.

I mer än 20 års tid har det politiska etablissemanget i Sverige på ett oresonligt sätt bedrivit en alltför liberal och generös invandringspolitik. Detta har minst sagt blivit en stor överbelastning för Sverige, både ekonomiskt, praktiskt, kulturellt, religiöst och på andra sätt. Läs vidare om det här.

Jag hade tur att det fanns ett vittne som skrämde bort dem och ringde ambulansen. Men framförallt stor tur att jag inte blev invalid eller dog. Men en av killarna gick ändå tillbaks för att utdela ännu fler slag mot mig med träskaftet som om han inte fick nog av att slå en som ligger ner. Det står att läsa i domen.

Fälld till marken, slagen med träskaft på kroppen, sparkad och stampad i huvudet, fick jag mycket allvarliga frakturer i ansiktet, näsan och pannan. På sjukhuset blev jag medvetslös och fick hjärnblödningar och var två minuter från att dö. De fick öppna ett hål i skallen och tömma ut blodet som tryckte på hjärnan. Om man inte gör detta ingreppet så kan man få allvarliga hjärnskador eller t.o.m. dö.

Därefter blev jag förd akut med ambulans till ett annat sjukhus som var bättre rutinerad att göra operationerna. Första dagarna på sjukhuset efter operationerna var kämpigt. När jag skulle resa mig upp ur sängen de första gångerna, snurrade det för mig väldigt kraftigt, trots att jag tog det försiktigt.

Jag kunde inte gå själv första dagarna utan fick hjälp av en sjukgymnast med att använda en gåstol. Men den fick jag bara använda om sjukgymnasten eller sjuksköterskan var där vid min sida. Men jag var mycket envis och ville helst kunna gå själv med hjälp av gåstolen. Tillslut lyckades jag även ta de första vacklande stegen utan gåstolen. Men för säkerhets skull hade jag den ändå kvar vid min sida ifall det skulle hända att jag tog ett ödesdigert felsteg, trillade och slog i skallen.

När jag tittade mig i spegeln första gången såg jag hur uppsvullen jag var i hela ansiktet och i pannan. Detta var efter operationerna för skadorna av misshandeln. Men jag såg betydligt värre ut direkt efter misshandeln; blodig, kraftigt uppsvullen och helt blå i ansiktet, spräckt ansiktsben, näsben och skalle, och ögonen var helt utslagna. Enligt vittnet som indentifierade mig på sjukhuset och läkarna.

Men på sjukhuset hade jag ingen självömkan och klagade inte så mycket heller trots smärtorna i huvudet. Jag hade bara ett mål, att återhämta mig och bli bättre så fort som möjligt.

Efter misshandeln har jag fått svåra epileptiska anfall, kraftiga yrselattacker, balansproblem, ofta smärtor i huvudet, mycket känslig för ljus och ljud. En del av dessa men har jag fortfarande kvar. Jag känner alltid en bedövande, ömmande och spännande känsla i höger sida av munnen (tandkött, tänder, käke och läppen). Så har jag känt det i två och ett halvt år nu. Jag minns ingenting av misshandeln och hade en minneslucka på några dagar när jag vaknade upp på sjukhuset. Minns inte heller att jag hade talat med ambulanspersonalen när de kom till min undsättning.

Det var bara två killar som åtalades och blev dömda eftersom man inte kan häkta och åtala minderåriga (under 15 år) i Sverige. I tingsrätten blev de äldsta killarna som kunde åtalas dömda till 12 månaders sluten ungdomsvård. Men advokaterna överklagade i hovrätten och slutdomen blev två månaders fängelse för denna mycket grova misshandeln mot mig, som lika gärna kunde rubriceras som mordförsök men då hade straffpåföljden och det hånfullt ynkliga skadeståndet varit någonting helt annat.

Alltså en betydlig strafflindring samtidigt som fängelset kan bli en pontentiell skola för att begå fler brott. En lärlingsplats, kanske den enda av sitt slag i Sverige. Domen på två månader har de redan hunnit avtjäna naturligtvis. Det går över nästan innan de hinner blinka. Jag hoppas de har lärt sig någonting av detta. Men fängelsevistelsen har säkert varit rena nöjet för dem. Att träffa mer erfarna och rutinerade brottslingar som kan lära dem fler knep och knåp inom brottets bana. Dessvärre!

Jag fick hjärnskador, men det kunde bli mycket allvarligare, jag kunde bli förlamad, få talsvårigheter, bli invalid och även dö!

De som var minderåriga vet jag ingenting om mer än det sedvanliga att de blir hemkörda till föräldrarna (de häktas alltså inte trots det mycket allvarliga brottet.) Sociala myndigheter kontaktas av polisen. Socialen kan därefter BARA föreslå ett åtgärdsprogram för de minderåriga förbrytarna men föräldrarna har rätt att tacka NEJ.

Och man kan utgå från att de flesta föräldrar tackar nej också. För vem vill se sina "kära" barn genomgå åtgärdsprogram bara för de varit "lite busiga" och spräckt skallen på en försvarslös och hjälplös människa som ligger ner.

"- Våra barn är ju så snälla och gör ingen fluga förnär."

Fem av sju unga förbrytare gick alltså helt fria och kan fortsätta precis som vanligt med sina illdåd.

Minderåriga som har begått grova brott lär sig ingenting av detta system. Ett system som också är mycket sårbart för missbruk av vuxna kriminella som kan använda minderåriga för att begå deras brott. Minderåriga kan ju ändå inte åtalas.

Länge leve det svenska rättssystemet!

Länge leve den svenska invandringspolitiken!